Jag har i flera veckor gått och grämt mig över en sak. Min kära elvisp har snart gjort sin sista sockerkakssmet, då ena vispen lossnar hela tiden ur hålet. Så sist jag skulle baka bullar blev det med en enarmad elvisp. Men det gick ju det med. Jag har sett den stå där i skåpet och tänkt att snart är det dags för sopen. Det kan tyckas att en elvisp är  ju bara en elvisp. Köp en ny för guds skull! Inte är dom ju speciellt dyra heller! Men jag och elvispen är liksom överens. Vi blir aldrig osams. (till skilnad mot blendern och jag, vi är ofta oense. För att inte tala om matberedaren!!)

Men idag när jag skulle ta fram den för ett drömmkakebak så gjorde jag ett sista tappert försök. Jag satte i de båda visparna och hur otroligt det än kan låta så hade den mirakulöst nog sjlvläkt!
Det är de fina med apparater. Ibland om man ger dom tid så läker dom helt utav sig själva! Kanske är det när vi tänker på att slänga iväg dom som dom får kalla fötter och blir hela igen? Ja jag vet inte, men det är ju inte första gången det händer!